Jag börjar så sakteliga förstå vad som, på mitt kandidatsamtal, menades med att jag har ”helt rätt ålder”. Partiet har, om man ska överdriva lite, gott om studenter och pensionärer. De bemannar valstugor, knackar dörrar, packar kuvert, och delar ut information. Folk i min ålder saknas nästan helt. (Om man inte räknar de som har politik som yrke.)
Sådana som jag är fast i både arbetslinjen och fritidslinjen. Nu när det är tänkt att vara valspurt är jag uppbokad med heldagskonferens på jobbet under fredagen, Stockholm halvmaraton på lördagen, och barnfotboll på själva valdagen.
Ett gäng utkommenderade fackliga funktionärer vore nog mer effektivt.
Sveriges Radios OBS beskrev oss idag, i sitt bokslut över kulturen under Reinfeldtepoken, lagom nedlåtande, som:
”... den strävsamma medelklassen, som inte definieras utifrån sina bibliotek utan från sina resultat på milen. Alltså, medelklassen i tights och pulsklockor.”
För ett par veckor sedan stod jag för tredje året i rad som parkeringshjälpreda nere vid Graneberg medan dottern spelade SAIF-cup. Medan jag i regnet intalade mig själv att det inte finns något dåligt väder, utan bara dålig attityd, missade jag ett par matcher. Men jag fick även chansen att prata med spännande människor i bilar. Uppgiften är enkel, den vanliga parkeringen är stängd och det är många barn som rör sig i området, det finns en annan parkering en bit bort, jag ska rekommendera folk att parkera där. Man möter t.ex.:
- De som undrar om skylten som visar att parkeringen ligger längre bort betyder att parkeringen ligger längre bort. Jag misstänker att jag själv skulle kunna hamna i den här kategorin. Man vet ju aldrig.
- De som har ett väldigt viktigt ärende. Med bil. En gång funderade jag på om ärendena faktiskt blev viktigare ju dyrare bilen såg ut.
- De som bara stirrar rakt fram och kör förbi.
- De som parkerar knasigt. Ofta blir de glada när de får tips om hur man undviker böter. Men, jag har aldrig sett några parkeringsvakter på plats, så mest är de nog de boende som skulle bli störda.
Laget är väldigt spännande att följa. De vann inte en match sin första säsong. Jag tror nog inte att de ens gjorde ett enda mål den säsongen. Däremot håller de nästan alltid gott humör. Nya spelare rekryteras fortfarande in. Attityden och stöttandet av varandra är nästan magiskt.
Efter att bara ha förlorat med 2-0 i finalen firade de sin pokal betydligt mer än vinnarna (som antagligen redan hade ett tiotal hemma).
Vi föräldrar försöker heja lagom mycket. Bäst fungerar det här föräldrar från båda lagen står lagom blandade. Men visst märks det ibland att olika lag använder samma språk på olika sätt. Jag antar att det skulle gå att forska på. Kanske har det redan gjorts.
Den medelålders medelklassen borde kanske engagera sig mer i politiken. Det finns många bra saker runt oss som förtjänar att bevaras och vidareutvecklas. Ungdomsfotboll, spår i skogen, laddstationer för pulsklockor, och så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar