Återigen hade Fyrismoderaterna bjudit in till Gustavianum. Talare den här gången var polisförbundets (polisfackets) ordförande Lena Nitz.
Polisen går just nu igenom sin största omorganisation sedan 1965 då den kommunala polisen blev statlig. Omorganisationen, som slår samman 21 myndigheter till en (plus säkerhetspolis), är viktig och riktig, men tar väldigt mycket kraft. Man har fått en matrisorganisation och verkar mycket ovan vid det. Samtidigt som detta sker har terrorhot och migration avsevärt ökat belastningen på polisen.
Kriminaliteten har blivit hårdare. Skjutningarna fler, och stenkastning är numera vardag.
Allmänhets förtroende för den enskilde polisen är rekordhögt. Samtidigt märker fler och fler att tryggheten i samhället inte längre kan upprätthållas. Det går inte längre att räkna med att polisen kommer om man ringer 112. Fler och fler medborgare drar slutsatsen att man måste kunna klara sig själv.
Den höga arbetsbelastningen gör att polisen är sliten. Det ökar irritationen och risken för misstag. Hög arbetsbelastning och otydligt ledarskap gör att poliser säger upp sig. Ofta går de till andra myndigheter som försäkringskassan eller migrationsverket som erbjuder högre löner och vanliga arbetstider.
Bristen på renodling av arbetsuppgifter gör att poliser tvingas fungera som häktesvakter eller taxi åt socialtjänsten istället för att fånga bovar. Antalet heltidsarbetskrafter minskar samtidigt som nya uppgifter tillkommer. Allt färre ska göra allt mer.
Polisfacket efterlyser en uppvärdering och renodling av yrket. Ledningen har istället valt att möta de tomma stolarna på polisutbildningen med att sänka intagningskraven.
Jag blev överraskad av den mörka bild som Nitz målade upp. Det verkar som om det kommer att bli värre innan det förhoppningsvis blir bättre.
Under frågestunden ställdes flera frågor om kommunal polis. Jag tolkar det som att flera av åhörarna skulle vilja kunna förbättra den lokala tryggheten med lokala beslut. Nitz svarade att det ökar risken för att saker faller mellan stolar, och tog upp terrorjakten i Belgien som ett exempel.
Jag inser att det ingår i en fackföreningsordförandes arbetsuppgifter att argumentera för högre löner, men tycker samtidigt det låter rimligt att polisen ska få fokusera på sina kärnuppgifter, och att polisen på fältet ska ha en lön som motsvarar vad de får på migrationsverket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar