Jag har tagit för vana att ta ett varv runt Gottsunda centrum när tillfälle ges. Med “runt” menar jag alltså runt - på utsidan. Min fru har döpt det till “Overundan”. Det kan vara en sorts komplimang, men det behöver inte vara det.
Om man följer en alltmer öde korridor förbi ICA och stadsmissionens kvällsstängda second hand brukar man hitta några ensamma ungdomar utspridda vid eluttagen. (Centrumet erbjuder fritt wifi.) Via ytterligare en korridor, nu nästan säkert öde, kommer man till det den bakdörr som kommunens fastighetsbolag kallar “lilla framsidan”. Där står allt som oftast en grupp unga män med huvorna uppdragna och röker. När det var kallt för några veckor sedan hade de kört fram en bil, öppnat dörrarna, och spelade någon form av svensk rap. Härom dagen nöjde de sig med att stå och skojsparka lite.
Om man därifrån fortsätter förbi den mörka lastkajen kommer man till Gottsunda Sporthalls publikentré. (Via glasdörrar kommer man direkt in till hallen och läktaren.) Normalt är allt låst, men någon hade ställt upp dörren med hjälp av en vikt dörrmatta. Där pågick handbollsmatch.
Uppsalamålvakten på bilden kommer att bli överlobbad, men räddas av ribban. Det såldes fika och fanns gott om folk på läktaren. Publiken bestod mestadel av den vanliga blandningen av familj och vänner till spelarna, men även ett gäng ensamkommande.
Jag fortsatte förbi en ödslig busshållplats och runt badet som, likt sporthallen, bara kan nås utifrån, genom en egen ingång.
I en bättre värld, med annan planering och arkitektur, skulle saker i Gottsunda centrum hänga ihop. De döda ytorna skulle vara färre, och de gentlemän från mellanöstern som idag dricker automatkaffe vid centrumets nordvästra ingång skulle kunna köpa det vid en handbollsmatch.
Vi behöver mer Jane Jabobs och Alice Coleman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar