Ponnyer och ismaskiner

Uppsala Ponnyklubb har tydligen skrivit en skrivelse till kommunen. Jag har inte sett den, men innehållet verkar vara det samma som man upprepat de senaste fem åren. Som ägare av sin egen ridanläggning känner man sig missgynnad i jämförelse med de klubbar som kan hyra kommunens anläggningar.

Reglerna är tydliga. Om man äger sin egen anläggning kan man (om man uppfyller vissa grundläggande krav) från driftsbidrag motsvarande 30% av sina driftskostnader. Den som inte har någon egen lokal kan hyra av kommunen och betalar då inte marknads-, eller kostnadstäckande hyra, utan en ”markeringsavgift”.

Det här är enligt ponnyklubben att frångå allas lika värde och skapandet av likvärdiga villkor för alla. Klubbens förslag till lösning verkar vara att Idrotts- och Fritidsnämnden får utökad budget, hyr ridanläggningen av ponnyklubben till fullpris som sedan får hyra tillbaka den för markeringsavgift, vilket verkar uppskattas till en subvention mellan 90% och 95%. Ägandet skulle dock ligga kvar hos klubben som även skulle ha exklusiv rätt till de tider de anser sig behöva.

I korthet vill man göra samma sak som idag, men skicka notan till skattebetalarna. För att det inte ska verka orimligt jämför man sig med ishockey. Ishallar byggs oftast av kommuner, kostar (enligt insändaren) 1800 kr i timmen att driva, och hockeyklubbarna betalar en markeringsavgift på 80 kr i timmen för att utnyttja dem.

Den rödgröna majoriteten här i Uppsala är som bekant upptagen med att köpa ismaskiner till ishockeyklubbar. Även där vill klubben att kommunen ska hyra in tid till fullpris och hyra ut den billigt. Eventuellt bygger hela deras budget på att så sker. Vi får se vad som händer.

Jag ser inte att dagens regler är ett uppenbart akut hot mot alla människors lika värde.

Däremot tycker jag att det allmänna ska vara försiktigt med att lägga sig i vilka sporter medborgarna vill utöva och undvika att ge vissa sporter eller aktörer extra fördelaktiga villkor. Man bör istället eftersträva att få ut så mycket idrott per satsad skattekrona som möjligt. Om det är en timme på hästryggen eller på skridskor bör medborgarna själva få välja.

I en av mina favoritnoveller, Polo is my Life, skriver Hunter S Thompson:

"Polo is a sport for the filthy, aggressive rich, and a handful of of skilled professional horse athletes who roam the world and sell themselves to the highest bidder, often a different one each week and always for princely fees.

The people who pay these fees are called patrons, pronounced as in the Spanish: patrones. A patron hires his own players – or at least the other three – and he plays every minute of every chukker, no matter how useless he is. But make no mistake about it: Patrons are polo; they pay all the bills and buy all the horses and support the high-goal players in the extravagant style of the polo world, which is the only style they know.

Patrons are a strange breed with no common bond except hubris. There are fewer than 30 of them in the world at any given time, and they travel a feverish high-dollar circuit, one that stretches from Palm Springs and Santa Barbara in the west to Palm Beach and Greenwich in the East, and then from England to France and back across the Atlantic to the pampas of Argentina, the Mecca of high-goal polo all over the world and the birthplace of Belinda, the mythical four-eyed horse goddess of polo and everything it stands for."

Det är inte rimligt att försöka använda skattepengar för att göra hästpolo lika tillgängligt som fotboll.