Tjejsport och toppning

Förra helgen var det fotbollsturnering för barn på 5- och 7-mannaplaner nere på Granebergs IP. Tidigare år på SAIF-cupen har jag vaktat parkeringsplatser i regn. I år var det sol och jag hjälpte sekretariatet att få igång skrivaren samt sjukstugan med inköp av plåster.

Försäljningen av hamburgare, läsk, och fika fungerade som jag förutsett bättre än när eliten spelar nere på Studenternas. Men för att ingen skulle missförstå vad det var som pågick hade man satt upp en sammanfattning av läget på en skylt. Alla föräldrar och tränare var, såvitt jag kunde se, vänliga mot domarna.

Ett av motståndarlagen kom inte, så Sunnerstas flickor-03 delade upp sig i tre lag istället för de vanliga två. Det var många spelare på plats, så det var inget större problem. Laget börjar få ordning på uppspel längs kanterna, inlägg, och direktskott.

Det blev många jämna matcher. Lagen delas inte upp efter förmåga. Jag pratade en del med andra föräldrar på plats – toppningar eller uppdelningar i A- och B-lag verkar inte vara populärt i dagens barnfotboll (eller i ”killsporter” som någon sa). Toppningar i frågesport verkar inte heller helt uppskattat – även om det leder till SM-guld.

Kanske ligger det något i det. ”Tjejsporter” som konståkning och gymnastik verkar ha tidig uppdelning, och även lagsporter som cheerleading har likt barnfotbollens akademilag uttagningar för de som vill vara med.

Frågan är inte okomplicerad och det finns många åsikter. De finns de som menar att ledare som toppar barnens lag i första hand verkar vilja ”revanschera sig för sina egna idrottsliga tillkortakommanden” och andra som (via relativt förvirrade resonemang om höger, vänster, och konservatism) argumenterar för att speltid ska delas ut efter prestation. Ett potentiellt stort problem är också att akademierna inte verkar vara lika bra på att identifiera framtidens A-lagsspelare som på att vinna barn- och ungdomsturneringar.

Personligen gillar jag de lokala lagen. Barnen spelar med sina klasskamrater och vi lär känna andra barn och föräldrar från området. Sunnersta spelar mot andra lag från Danmark, Knivsta, Björklinge, och ibland ända borta i Herräng. Ibland vinner de och ibland förlorar de. Nästan alltid har de roligt.

På sikt kommer spelarna att vilja träna olika mycket fotboll och antagligen vilja spela med andra med samma ambitionsnivå. Även de kommuner som drar in bidrag för toppande lag gör det bara upp till 12 års ålder. (Om man, likt Piteå kommun tydligen gjort, drar in bidragen vekar resultatet bli relativt kaotiskt.)

De som vill och kan bli väldigt bra på en idrott ska naturligtvis vara fria att bli det, men det behöver ju inte innebära att övriga skickas hem för att äta chips framför tipsextra. När jag funderat så här långt snubblar jag över Riksidrottsförbundets toppningsstudie från 2005. I den kan man bland annat läsa att:

• Idrotten har ett brett syfte, både att främja goda idrottsliga prestationer och att främja hälsan.
• Barnidrotten ska vara lekfull, ske på barnens villkor, och bidra till ett livslångt intresse för idrott, men att det inom olika idrotter florerar olika värderingar och traditioner som kan påverka barnverksamheten, vilket kan fostra barn till att acceptera rangordning och utslagning.
• Att selektion inom barnidrotten beror på viljan att vinna och att många vuxna tror att de kan identifiera vilka barn som är talanger, vilket leder till att att barn som inte upplever sig vara tillräckligt duktiga eller kompetenta blir mindre motiverade och känner mindre glädje i idrotten vilket i sin tur kan göra att de helt väljer bort att idrotta och vara fysiskt aktiva.
• Att kvinnliga ledare toppar sina lag i samma utsträckning som manliga ledare.

Riksidrottsförbundet har även sammanfattat sina tankar och riktlinjer i manifestet ”idrotten vill”. Här delar man tydligt upp idrott för barn, ungdomar, och vuxna samt i bredd och elit (som inte finns för barn).

Jag tycker att riksidrottsförbundets linje verkar sund och genomtänkt. Man verkar inte heller försöka dölja att det på vissa platser inom idrottsrörelsen kan finnas problem. Ytterligare politisk styrning av idrotten, t.ex. i form av indragna bidrag eller minskad tillgång till kommunala anläggningar, känns som en sista åtgärd endast om dialog med och via förbund och föreningar misslyckats.